olika nyckelbegrepp för att ringa in kärnan av en fotbollspersonlighet och för att beskriva sig själv, som han själv säger, det är inte helt angeläget.. Ett Sommarprat från 2019 https://sverigesradio.se/avsnitt/1319483 som är värt att lyssna på och lära känna sig själv genom. Erik Nivas tio nyckelbegrepp är: 🔹 Bakgrund ✔️ (se tidigare inlägg) 🔹 Vägskäl ✔️ (se tidigare inlägg). 🔹 Motgång ✔️ (se tidigare inlägg) 🔹 Utmaning 🔹 Framgångsfaktor 🔹 Karaktärsdrag ✔️ (se tidigare inlägg) 🔹 Svaghet 🔹 Konflikt dagens ämne! 🔹 Dörröppnare ✔️ (Se tidigare inlägg) 🔹 Motståndare ✔️ (se tidigare inlägg)
Hur spännande kan det inte vara att gräva i någon annans konflikt?
Att få vara i det där "nice to know" - läget? Att få ta del av skvaller, vem har bråkat med vem? Men utifrån det så går jag tillbaka till det Erik Niva sa i sommarpratet att man ska kunna ha en sådan självdistans att kunna definiera dessa nyckelbegrepp för att kunna uppge de.
Därför kommer jag inte skriva om de allra djupaste och upprivande konflikterna jag varit med om inte nu, kanske sen. De är för nära och jag kan inte ha självdistans till händelserna.
Men det jag kommer dela med mig av är den konflikt som formade min rädsla för repressalier och rädsla för chefer som hugger en i ryggen. För ja det har hänt...
Efter min första sjukskrivning som kom cirka ett och ett halvt år in på min tjänst, upptäckte jag ett fel och ett till fel och ja flertalet till fel. På den här arbetsplatsen hade vi gått kort under hela min anställning. Vi var hårt belastade och de flesta av oss var nya. Känslan på arbetsplatsen var att ingenting händer, vi säger till, men inget sker. Det blir sjukskrivningar, men ingen ser allvaret i det här. Ett tag använde jag ordet ”handläggningssnusk” för att utredningar skulle göras så snabbt som möjligt med så lite resurser som möjligt, vilket också ledde till fel.
Vid upptäckten så visste jag att det skulle vara tjänstefel att inte rapportera felen. Felen inbegrep att riktlinjer och föreskrifter som inte fick brytas hade brutits främst avseende tidsaspekter. I det här gör jag nog det största misstaget, jag meddelar inte min chef om detta. Utan gör det som jag ska enligt förvaltningslagen och meddelar kvalitetsutredare om felen.
Här någonstans går allt åt skogen. Min rädsla för repressalier blir verklighet. Det första som händer är att mina planerade arbetsuppgifter dras in. Det andra som sker är att jag får en utskällning av min chef, för jag har inte tagit hand om alla ärenden på avdelningen, för den lista som finns över ärenden där tilldelningen är tydlig är ingen utdelning, utan alla ärenden på hela listan oavsett tilldelad handläggare är tydligen mina. Så utifrån att jag rapporterat att ärenden inte följt riktlinjer och föreskrifter får jag nu skiten för att arbetet inte gjorts, ett arbete som inte ens var mitt, inte ens efter utskällningen.
Efter utskällningen är jag otroligt upprörd, pratar med min kollega och går hem. Min chef kräver ett läkarintyg från första dagen per sms. Vi har ingen mer muntlig kontakt med varandra, allt ska ske via skrift. Tyvärr är facket för svaga här och inte kan stå upp mot att det här är repressalier.
Den här konflikten formade mitt förhållningssätt till chefer ett bra tag. Jag blev rädd att göra fel, blev rädd att säga till att saker är fel, jag var rädd att få en kniv i ryggen för att uppge något som jag måste uppge utifrån min profession. Det tog ett bra tag, ett par år med en chef som kunde möta mig i det, visa att det fanns andra chefer som hanterade kritik på ett mer föredömligt sätt.
Att bli utsatt för det här från sin chef, från den som har en hierarisk position över en, en person som ska sätta lönen på en, en som sedan inte ens kan vara min referens för nya arbeten, det är att bli inskränkt och isolerad. Mina tankar var "vad ska den personen säga?" & "Hur förklarar jag denna konflikt för en ny arbetsgivare utan att jag hamnar i dålig dager?" & "Hur påvisar jag att jag inte är en konflikt-makare?" Det blev några kringelkrokar i arbetslivet för att undvika och för att hitta svar på mina frågor. Men det gick, det gick med kollegor som referenser och med en öppenhet om vad som hade hänt till den kommande chefen.
Att bli utsatt för kränkningar på arbetet är inte okej, oavsett vem de kommer ifrån! De ska inte tolereras!
När jag slutade, fick jag inte hämta mina grejer från kontoret. De lämnades i en låda för mig att hämta vid receptionen. Jag fick inte ens tömma mitt egna kontor. Jag fick inte ta mina papper, mina diplom och alla mina idéer för uppsatser som jag skrivit ner i mitt block de var för alltid borta. Det som kändes mest, var att mina kollegor gick med på det. Ingen sa ifrån. Det var ok att chefen gjorde så. Det var ok att jag skulle hämta mina grejer på det sättet.
Chefen har aldrig bett om ursäkt. Vi hamnade ändå i ett rum tillsammans några år senare, inte ens då kunde chefen be om ursäkt, utan chefen frågade "det har ju gått en tid, är allt lugnt?" Vilket det absolut inte var, men i den situationen fanns inte möjligheten att säga ifrån. Chefen kommer aldrig be om ursäkt, vilket är något jag har accepterat, det är inte okej, men det är accepterat.
Jag vet att mitt arbete med arbetsmiljö behöver även nå de här arbetsplatserna, men på grund av de undermåliga cheferna kommer jag inte nå dit på egen hand. Det behöver vara ett styrelsebeslut, ett beslut av högsta VD att arbeta med dessa frågor för att nå dessa chefer. Eller ett så pass starkt behov från medarbetare, HR eller facket.
Det här är en konflikt som format mig i arbetslivet otroligt mycket, som jag bär med mig och som gör att jag vet att mitt arbete är viktigt, för så här får det inte se ut utan att något görs.
Tyvärr hände inget där, ingen förändring, ingenting..
Det jag vill avsluta med är att har du tips på en arbetsplats som behöver få arbeta med den organisatoriska och sociala arbetsmiljön? Hör av dig! info@catrinkeskitalo.com
Med vänlig hälsning!
Catrin Keskitalo
Arbetsmiljökonsult Norrland.
Commenti