olika nyckelbegrepp för att ringa in kärnan av en fotbollspersonlighet och för att beskriva sig själv, som han själv säger, det är inte helt angeläget..
Ett Sommarprat från 2019 https://sverigesradio.se/avsnitt/1319483 som är värt att lyssna på och lära känna sig själv genom.
Erik Nivas tio nyckelbegrepp är:
🔹 Bakgrund ✔️ (se tidigare inlägg)
🔹 Vägskäl ✔️ (se tidigare inlägg).
🔹 Motgång - Dagens ämne
🔹 Utmaning
🔹 Framgångsfaktor
🔹 Karaktärsdrag
🔹 Svaghet
🔹 Konflikt
🔹 Dörröppnare ✔️ (Se tidigare inlägg)
🔹 Motståndare - ✔️ (se tidigare inlägg)
Motgång, motståndare, motsträvigt, motigt...
Erik Niva säger i sommarpratet "gräv i din allra tuffaste motgång". Jag har försökt överblicka mitt liv så här långt, 30 år det börjar bli några. Grundskolan gick jag på Tallbackaskolan i Gällivare ändå en bra skolgång, gymnasiet gick jag på Välkommaskolan i Malmberget. Gränsen mellan Gällivare och Malmberget var väldigt diffus för mig, då där jag växte upp kallades för mellanområdet, dvs. området mellan Gällivare och Malmberget. Det är nog så åren har sett ut, rätt så där mittemellan. När jag sedan började på socionomprogrammet på Umeå universitet, var bland de första lärarna sa "det går på de flesta kurserna att få VG, men ni behöver bara G", och där sattes ribban för mina 3,5 år, jag ska ha godkänt. Med det så fortsatte jag på mittemellan-vägen, inte toppen men inte dåligt, inte för det, jag ville prestera, men jag var också rätt säker på att det jag presterade var godkänt. Det var ingen motgång under skoltiden direkt, men det var sen. Rätt in i arbetslivet, börja som enhetschef, blev över rekryterad till socialtjänsten och under den här tiden blev det viktigt för mig att vara i topp, jaga titlar försöka uppnå det bästa jag kan, kom ihåg att jag också är 22-23 år.
18 månader in på anställningen på socialtjänsten brast det. Min allra största käftsmäll och motgång. Veckan innan hade jag frågat min dåvarande chef om en prioritering och ett inflödesstopp, för det började vara för mycket. Jag hade redan hand om flertalet ärenden som var under tvångslagstiftning, fler under det frivilliga lagrummet och inflödet var konstant. Vi var också för få på området. Chefen svarade att det inte blev något inflödesstopp och prioritera, det fick jag göra själv. Det här var bara den lilla käftsmällen, den stora kom bara en eller två veckor senare. Jag och några kollegor skulle iväg på utbildning till Luleå, det skulle bli en tidig uppstigning för att hinna med tåget, jag vaknade i tid, men jag hann ändå inte med tåget. Istället fick jag uppsöka akuten. Rummet snurrade, trycket över bröstet (som jag ignorerat ett tag) var mer påtaglig och yrseln ja den var konstant närvarande. Här kom den största käftsmällen, jag blev känslig för socialkontakt, orkade inte riktigt med att ha ett samtal, jag blev känslig för andra intryck t.ex. från tv'n. Jag kunde inte promenera i rädsla att falla ihop. På det, så kunde inte läkaren formulera att det var utmattning utan skrev "spänningsrelaterad yrsel", vilket resulterade i att jag inte blev berättigad någon sjukpenning. Så förutom den lilla och den stora käftsmällen, fick jag även ta ett ekonomiskt bakslag.
Men det som var jobbigast var ändå att inte ha samma ork, samma energi och samma känsla av 'go' längre, klandrade mig själv för att ha blivit sjuk och tappade glädjen i tillvaron, samtidigt som jag konstant och ofrivilligt åkte 'Virvelvinden', och utan att få kliva av.
Utan sjukpenning fick jag gå upp i tid för att inte förlora den sjukpenninggrundande inkomsten, vilket jag tyckte var mycket lustigt när jag ändå inte fick någon sjukpenning. Jag tog det sakta och säkert, rehabmöten med fack och arbetsgivare. Gick upp i full tid lagomt till våren och sommaren, och där sprack allt igen. Få vikarier, inflöde av ärenden som inte trappades ner och en obefogad utskällning av min chef, den sista blev droppen som gjorde att bägaren rann över. Jag bytte arbetsgivare ungefär ett år efter att jag blivit sjuk, främst för att rädda min egen hälsa.
Det går att tänka, tänk om... "Om jag hade fått rätt diagnos från början", "Om jag hade träffat en läkare som förstått på en gång", "Om... Om.. ".. Men det går inte, d hamnar jag i en ondspiral där det inte kommer något vettigt ur.
För någonstans i allt det här, väcktes en liten tanke "det måste gå att se till att ingen blir sjuk". För inte var jag den första och tyvärr inte den sista socionomen att bli sjuk i arbetet på socialtjänsten inte bara i Gällivare, det här var ett problem runt om i hela Sverige. Precis vid den här tidpunkten för utmattningen hade lagstiftningen för organisatorisk och social arbetsmiljö kommit, kunde arbetsgivaren något om detta? Tyvärr inte. Så även med en lagstiftning går det inte... Det ändå från när jag blev sjuk 2016, till 2020 innan jag startade mitt företag som nu jobbar för ett hållbart arbetsliv!
Men under dessa år, fick jag jobba mig framåt, inte tillbaka, utan framåt. När jag klarade av att ta promenader gjorde jag det, när jag klarade av att umgås gjorde jag det, när jag klarade av att åka skidor gjorde jag det. Och när jag hade åkt dundret runt 30 km skate april 2017, kört tough viking i Slottsskogen april 2017 och bestigit Kebnekaise september 2017, så kände jag "Det här kan ingen ta i från mig"
Men, tro nu inte att jag PANG blev frisk, nej nej, jag har haft bakslag med utmattning ett var hösten 2019. Men då fick jag träffa bra läkare som förstod vad det handlat om och fått hjälp med medicin och med samtal.
Min största motgång var min utmattning 2016. Idag är den min största drivkraft för att ingen ska bli sjuk på grund av sitt arbete! Så klyschigt att ta den största motgången och göra den till sin styrka, men så är det.
Den här texten, har hitintills varit den svåraste att få ner på pränt. Det har varit en resa tillbaka till 2016 med känslor som bubblar upp. När jag tittar tillbaka på bilder kan jag se hur sjuk jag var, men utmattningen är en sjukdom som inte syns, kanske när du blickar tillbaka, men just där och då där är det en vardag.
Comments